mitt grrrrr-moment

Alla har väl favvismoment att träna, sådana som liksom alltid går bra eller? Men Enzo är det inkallning eller kryp, med Molly är det nuförtiden bruksapporteringen. Är det bara jag som dessutom har absoluta grrr-hat-moment? I Enzos fall är det utan tvekan framförgåendet och med Molly faktiskt linförigheten. Jag har varit jätte duktig och tränat ingångar och kontakt med Molly men sen har jag latat mig och inte över huvudtaget tränat på transporter och vändningar, dumt eftersom det liksom är grunden i ganska många moment. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och med hjälp av Annika i brukslydnadsgruppen och Sven Järveruds superbok börjat röra på mig med Mollan, tar det långsamt, långsamt. Fy för tusan så jäkla tråkigt jag tycker det är. I dag på träningen tänkte jag att eftersom jag tog Mollys hatmoment får jag väl gära det med Enzo också och det var sannerligen en glad överraskning, hon studsade ut på kommandot före och stannade så fint. Samma sak efter vändningen, sen vågade jag inte köra fler gånger för jag blev så glad att jag ville sluta med den känslan. Med Enzo tränade jag även rutan i dag, hon gillar rutanträning skarpt. Synd bara att vi inte är i närheten av att tävla i tvåan haha! I övrigt är Enzo galen som vanligt, hittar på massa skit mellan momenten men jag orkar inte bry mig längre, jag har bestämt mig för att låta henne vara som hon är. Uppenbareligen så sitter det hårt i hennes personlighet att vilja provocera sin matte eftersom jag än på snart 4 år inte lyckats få bort det så jag bjuder på det helt enkelt. Man kan ju inte få allt.

Jag skryter ofta över mina hundar i bloggen men det får man stå ut med för det är min privata blogg och jag skriver vad jag vill hehe! men jag skriver faktiskt även om båda motgångar och oro, tro mig jag har haft min beskärda del av båda så jag tycker att jag kan få berätta när det går bra. Har på sista tiden fått ta del av den tråkiga svenska avundsjukan och blir faktiskt ledsen.