Alltså i dag var jag så nära man kan vara att tävla utan att faktiskt göra det, jag åkte till Lomma för att se Anna och Norton kamma hem sitt sista första pris till titeln LP1. Jag levde mig in i tävlingen lika mycket som Anna tror jag, jag blev lika nervös och jag tror nästan att jag blev lika glad när de ropade upp Annas poäng och det var klart att hon hade fått ett första pris. Vilken glädje, jag vet hur oförtjänt länge hon kämpat för detta och hur nära hon varit många gånger. Hejja lilla Anna och jätte stora Norton ni är grymma!
Efter flera timmar i kyla och småregn åkte jag hem och hämtade mina tjejer och åkte till Oxie BK. I dag var det så kul att träna med Enzo, hon var så fokuserad och glad att mitt hjärta blev alldeles varmt. Vi tränar ju i Oxie ofta och nästan alltid när vi är där så träffar vi samma man som fixar med Oxies plan och stuga. Han kom fram till mig på parkeringen och sa, wow nu börjar det verkligen hända grejer med den mörka av dina boxrar. Så fint hon gick, ja hur mallig blir man inte då? Det är ju liksom inte varje dag som boxersson får komplimanger hrm hehe. Molly var som vanligt på hugget, undrar om hon egentligen vill bli agilityboxer för efter varje pass drar hon alltid ett varv på agilitybanan själv, springer genom tunnlarna och över hindren. Jäkla knäppis, men det hade kanske varit bra för mattens kondis med en lite mer fartfylld gren?